Hem / Utställningar / Nuvarande utställning / In Purple – en film av Johanna Billing med Mix Dancers

In Purple – en film av Johanna Billing med Mix Dancers

Det är försommar. Bilder av frodig grönska i ett bostadsområde med flerfamiljshus anger tillsammans med ljudet av en lågt surrande gräsklippare och en suggestiv musikslinga stämningen i inledningen av Johanna Billings film In Purple. Längs gångbanor och genom grönområden rör sig en grupp unga kvinnor och flickor. Mellan sig bär de tunga skivor av lilafärgat glas. Då och då pausar de mellan rörelserna och de otympliga och ömtåliga glasskivorna lämnas efter hand över till de yngre i gruppen. Rörelserna är bestämda och fokuserade samtidigt som varje lägesförändring gör dem sårbara då ett litet misstag kan skada både dem själva och glasen. Det är en märklig procession som rör sig genom ett av miljonprogrammets bostadsområden.

De unga kvinnorna som omsorgsfullt lämnar över glasskivorna till de yngre fickorna är initiativtagarna till dansgruppen Mix Dancers. Under tre år samarbetade Johanna Billing tätt med dansarna i skapandet av filmen. Startskottet för produktionen var regeringssatsningen Konst händer och inbjudan att ta fram ett offentligt verk i ett av landets modernistiska förortsområden kom från Statens Konstråd. I samarbete med Jönköpings kommun hade valet för stadens del fallit på Råslätt, ett bostadsområde strax söder om Jönköping. Att Billing själv växt upp i staden, som ung dansat fem dagar i veckan och dessutom hade arbetat med ideell kulturverksamhet var personliga erfarenheter som konstnären hade gemensamt med dansgruppen.  

Mix Dancers startade i mitten av 2000-talet av Sibel Akdogan, som då var tolv år och dansade hip-hop och Afrodans. Parallellt med den egna dansen initierade hon en dansskola, Mix Dancers Academy, där till en början hennes syster med kompisar fick lära sig streetdance. I filmen glider blicken över en tom gymnastiksal och omfattande ytor för utomhussport; basketkorgar, pingisbord och en hög med upprivna löpbanor. Att hitta en plats för gruppens verksamhet skulle dock visa sig svårt då dans är en aktivitet som gärna hamnar i kläm vad det gäller ekonomiskt stöd för ungdomars rörelse eftersom det ofta ses om en kulturyttring snarare än idrott. Till slut lyckades de unga dansarna kämpa sig till en fönsterlös lokal i källaren under Råslätts fritidsgård. Även om de fick ett visst stöd av lokala ungdoms- och studieförbund, har verksamhetens överlevnad varit helt beroende av ungdomarnas outtröttliga ideella arbete.

Bakom filmen In Purple ligger en lång process, där såväl dansarnas som konstnärens visioner gemensamt manifesteras. Glasskivorna som de unga kvinnorna i filmen bär på gestaltar hur bräcklig en verksamhet som drivs av frivilliga kan vara och hur en ung generation pionjärer nu lämnar över sitt arbete till nästa generation. Skivornas genomskinlighet åskådliggör också det osynliga arbete som dansgruppens medlemmar både gjort och gör för att nå den framgång som Mix Dancers med åren gjort. Tillsammans har de med filmen In Purple velat synliggöra det svåra och hårda arbetet bakom dansgruppens existens och berätta om deras ständiga kamp för bättre villkor för unga flickor och kvinnor.

Johanna Billing har återkommande i sina verk skildrat frågor som rör identitet, samspel och förändringar i samhälleliga strukturer och ofta har barn och ungdomars plats i samhället varit i fokus. Hon arbetar processbaserat och i nära samarbete med andra deltagare med önskan att projekten skall innebära en form av lärande, eller en möjlighet att se företeelser på ett nytt sätt, för alla involverade, såväl henne själv som alla samarbetspartners och även de som betraktar hennes verk. I bästa fall fungerar verken som en form av katalysatorer, som kan initiera nya samtal. Filmerna, som visas i loop, kan förefalla dokumentära men är i själva verket en kombination av omsorgsfull iscensättning och planering samtidigt som det ges utrymme för improvisation och experimenterande i stunden för alla medverkande. Bilderna för berättelsen framåt och om deltagarnas röster sällan framträder spelar musiken en desto större roll. 

Åter till följet av unga kvinnor som koncentrerat rör sig genom ett Råslätt där livet runtom dem går sin gilla gång. Barnfamiljer passerar, en grupp nyfikna barn följer efter en bit och gör några dansrörelser – kanske blivande deltagare? Kamerans objektiv blickar upp mot fasadernas fönster vilka likt betraktande ögon följer paraden genom området. Fasaderna i sig bär också spår av en konstnärlig utsmyckning. Under 1980-talet målades omfattande partier i en tidstypisk palett om lila, rosa och ljusgrön av konstnärerna Jon Pärson och Lennart Joanson. De stora och tunga glasskivorna i ungdomarnas händer har samma lila färg som de egenhändigt målade väggarna i deras källarlokal och håller samma mått som de fönster som finns i fritidsgården, på våningen ovanför. Samma fönster som ibland, när vädret tillåtit och dansgruppen kunnat flytta ut, fått agera speglar för träningen. Glasskivornas färg kommunicerar också visuellt med andra inslag i filmen; violett målade partier på husens fasader, ett lila parasoll, blommande syrener och en lila matta som hänger över ett balkongräcke. Inte utan svårighet bär ungdomarna varsamt men samtidigt målmedvetet de tunga, otympliga och bräckliga glasskivorna genom området. I filmens oavbrutna loop för de unga kvinnorna kontinuerligt sitt hårda arbete framåt.

 Ulrika Levén, curator