Hem / Utställningar / Nuvarande utställning / Jörgen Agardtson - Crash Colors

Jörgen Agardtson - Crash Colors

Färger, där borta                 

 ”Det är som om man över tingen hade lagt ytterst tunna lager av färg, vilka släpper igenom en aning av ett ljussken som kommer underifrån; lager av färg som är genomlysta, men inte lysande”. Med dessa ord beskriver den schweiziske poeten Philippe Jaccottet i dikten Färger, där borta hur han vid ett par tillfällen sett en metamorfos av ett landskap där färgerna, tycktes det, blev liksom genomskinliga. Orden lämpar sig också väl för att beskriva upplevelsen av Jörgen Agardtsons flerskiktade målningar.

Agardtson har under flera år arbetat med detta skiktmåleri i vilket en undermålning först byggs upp i gråskala, en så kallad grisaille, för att sedan övermålas i flera tunna genomskinliga färgskikt. Historiskt användes grisaillemåleriet bland annat för att skapa en illusion av tredimensionalitet men också som undermålning där koncentrationen låg i valörerna, alltså ljus och mörker, medan de överliggande skikten ägnades åt kulörerna; en teknik som medför att ett ljus kan tyckas komma inifrån själva målningen. Han arbetar med egenhändigt gjord soloxiderad linolja och flera av målningarna får dessutom ett yttersta skikt av yoghurt, vilket dämpar glansen som den soloxiderade linoljan lämnar efter sig och lägger en knappt förnimbar slöja över bilden. Här möter en äldre typ av måleri samtida motiv. Det är dock inte den tidskrävande tekniken som spelar huvudrollen utan själva bilden som leder vägen och bestämmer mediet. Förutom med måleri har Agardtson även arbetat med fotografi, film och installation och innehållet hämtas från egna resor eller andra källor som böcker, tidningar eller nätet. Gemensamt för målningarna är att de ofta speglar något drömskt, en rumslighet mitt emellan det upplysta och det nedsläckta, mellan sömn och vakenhet.

Kontrasten mellan de samtidigt skira och dunkla skiktmålningarna och den färgstarka Crash Colors, som gett utställningen dess titel, är stor men innehållsmässigt är det den senare som utställningen tar avstamp i. Verket består av två storblommiga delar i komplementfärger vilka i dubbel bemärkelse tycks krascha in i varandra. Ursprunget är ett par badbyxor från Kalifornien som konstnären fick i present för flera år sedan. En initial tvekan att använda dem på grund av det brokiga mönstret gjorde att han i stället påbörjade efterforskningar kring surfkulturen. Det ledde i sin tur vidare till upptäckten av de båtar som använts i stillahavskulturer sedan slutet av 1800-talet ─ segelkanoter med en eller två utriggare ─ vilket utmynnade i att han skaffade ritningar och själv började bygga en traditionell båt, en så kallad Wa’apa. Segelkanoten syns avbildad i ett par mindre verk vilka ger känslan av åldrade svartvita fotografier, varav det ena är försett med samma typ av stygn som sytt båtens segelduk, och även i en pappersmodell i skala 1:10.  

Byggandet av båten var dock inte enbart ett resultat av det nyfunna teoretiska intresset för segling, det var också en del av den förändrings- och förenklingsprocess Agardtson gick igenom under några år. Förutom att flytta från staden till en stuga inbäddad i skogen på landet blev han också mer medveten om hela sin livsföring och började även i större utsträckning lyssna till vad den omgivande naturen förde med sig i konstnärskapet. På samma sätt var han lyhörd för hela den komplexa och minutiösa process båtbyggandet innebar. I betydligt högre grad än det konkreta och praktiska arbetet kom det följaktligen att handla om den individuella utmaning det innebar att själv tillägna sig all kunskap om konstruktion, segling och landstigning på strand, men ytterst om den balans projektet krävde, såväl i seglingen som i livet.

Som en visuell släktning till Crash Colors avtecknar sig på en av de motsatta väggarna en lite skev Strandgast, sammansatt av ”drivved”, från konstnärens ateljé. Sjötermen gast betecknar den som får utföra lite enklare arbete ombord medan den inom folktron beskriver en drunknad person som går igen. I det här fallet kan figuren ses som en form av självporträtt. Sammansatta skapar bitarna en lite kantig och klumpig gestalt med samma höjd som konstnären, en nybörjare som, med hans egna ord, ”har solen i ögonen, är lite fransig i kanterna och försöker hitta formen i platsen”. Strandgasten är heltäckande målad i International orange, den kulör som används för att i säkerhetssyfte skilja objekt från sina omgivningar och framträda extra tydligt i till exempel dimma eller tät grönska. Figurens klara ton fungerar dessutom som komplementfärg till skiktmålningarnas grågröna och blå toner.

De tre målningarna, The Secret Garden, Biotop och Nattläger, är alla gjorda i det skiktmåleri som beskrevs inledningsvis. Motiven låter oss förstå att ett fotografi har funnits med som förlaga i början av processen, men genom åtskilliga lager av tunna kolorerade färgskikt har en ny bild långsamt byggts upp på dukens underlag. Bildernas innehåll cirklar kring berättelser om båten, om livet nära naturen och om frihetsbegreppet på ett individuellt plan. Den första skildrar händelser under en specifik seglats i Laholmsbukten, ett tillfälle då konstnärens kunskaper om såväl segling som molntydning tidigt sattes på prov och en närmast magisk händelse inträffade då en svärm fjärilar plötsligt uppenbarade sig kring båten som tillfälligt låg för ankar. Även Nattläger berättar om en specifik seglats, denna gång till Sibirien, ett naturskyddat strandområde utanför Ängelholm, där ett möte uppstod med ett par långväga seglare. Naturen som omger Agardtsons hus möter vi i Biotop, där en Hennessy Hammock, en kombination av hängmatta, sovsäck och tält, skymtar mellan två träd i skogen. Med en båtliknande form omsluter och vaggar den luftburna farkosten sin resenär under en vågformad grankvist.

I utställningen finns även en äldre skiktmålning, Insomnia, där vi också befinner oss vid en tidpunkt någonstans mellan natt och dag, mitt emellan sömn och vakenhet, men här i en annan tid och en annan plats. Målningen rymmer berättelsen om den ryske ambassadör och greve som led av insomnia och därför beställde ett verk av Bach vilket skulle lätta upp grevens sömnlösa nätter. Grevens vän Goldberg var den som skulle spela för honom, vilket skulle gett upphov till dess titel Goldbergvariationerna. Mot denna bakgrund kan nästan svaga toner från ett klaver anas från ett fönster i den dunkla slottsbyggnaden och ett dämpat men intensivt ljussken tycks strömma inifrån målningen.

Gemensamt för samtliga dessa skiktmålningar är att de förmedlar just denna känsla av det ogripbara, det undflyende, det som med poetens ord varar en kort stund, vid det förnimbaras gräns; strax innan färgerna slocknar, smälter in i mörkret.

Ett tredje uttryck, olikt de andra, erbjuder en målning i tusch på ofärgad linneväv, ett slags mellanting mellan målning och objekt. Förlagan är ett dragskydd från hörnet av en tysk filosofs enkla stuga på landsbygden, men här bidrar linneväven till att skapa en annan typ av rumslighet. Likt ett scenografiskt element skapar det en intimitet och den draperade vågformen alluderar samtidigt till havets och ljusets vågor.

Sammantaget kretsar tematiken i utställningen kring livsval och utmaningar och om vad naturen i vår omgivning kan berätta för oss om vi bara är lyhörda. Båten spelar en central och sammanhållande roll; som representant för den faktiska utmaning seglingen innebär där kraft och balans är avgörande, men också som symbol för resan genom livet eller den farkost som tar oss mellan olika världar. Med så väsensskilda uttryck som ett par blommiga badbyxor i klara färger vilka för oss till en solig strand vid havet till de mer distanserade och dunkla skiktmålningarna som viskar om berättelser i ett annat känsloläge förflyttas vi till en annan värld. En värld där, för att även avslutningsvis citera Jaccottet ”… tingen och tankarna närmar sig varandra; tingen är fortfarande ting, gräset fortfarande gräs, men någonting skimrar bakom, eller under, eller inuti.”

Ulrika Levén, curator