Efterkrigstiden

Vid slutet av andra världskriget hade idrottsrörelsen blivit en väletablerad del av det svenska samhället. Därmed inte sagt att den följande epoken, 1945 – 1970, blev händelselös. Antalet medlemmar och föreningar fortsatte att öka – inte minst till följd av efterkrigstidens stora ungdomskullar. Nya idrottsgrenar introducerades år efter år. Vid periodens slut kunde RF registrera drygt två miljoner medlemskap, 13 500 föreningar och 53 specialförbund.

Den moderna motionsidrotten

Nu fick den moderna motionsidrotten sitt genombrott. Ett steg i denna utveckling utgjorde de breda och folkliga motionsevenemang som olika specialidrottsförbund arrangerade under beredskapsåren. Med motionsidrottens genombrott vidgades synen på idrott som samhällsfenomen. Idrottens ursprungliga karaktär av ungdomsfostran kompletterades således med ett brett motions- och hälsoperspektiv som möjliggjorde för såväl unga som gamla att idrotta och motionera utifrån sina egna mål och förutsättningar.

Åren 1955–1965 innebar en verklig kommunalisering av idrotten där inte minst huvudmannaskap och skötsel av allt fler anläggningar och andra idrottsfaciliteter övertogs av kommunala organ från att tidigare ha varit föreningarnas ansvarsområden. Denna process fick till följd att kommunerna utvecklades till idrottsrörelsens största bidragsgivare med understöd vida större än det traditionella statliga idrottsanslaget.

Med motionsidrottens genombrott och därtill särskilda statliga satsningar på Hockey-VM 1962ungdomens fritidsaktiviteter breddades idrottsrörelsen åldersmässigt såväl uppåt som nedåt. Successivt ökade antalet kvinnor, redan under 1950-talet noterades att antalet kvinnor relativt sett ökade mer än männen. I den totala medlemskåren utgjorde de däremot endast blygsamma 15 procent vid samma period.

Ett ytterligare kännetecken på att idrottslivet förändrades var den fortsatta framväxten av nya idrottsgrenar. Ett mått på detta är att hela 20 av RF:s nuvarande 70 specialförbund bildades under åren 1940–1969.